Koh Lipes historia

Ön

Koh Lipe är en liten ö vid mynningen av Malackasundet, inbäddad i Butang-arkipelagen. I dag hör den till Tarutao nationalpark med dess 51 öar.

Täckt av ursprunglig regnskog förblev den obebodd och obemärkt av mänskligheten i hundratals, om inte tusentals, år.

Pirater och deras spår

Under de portugisiska sjöfararnas tid räknades Malackasundet som ett av de mest ökända områdena för sjöröveri.

På det bygger några teorier som vill förklara varifrån vildsvinen och mushjortarna på de stora öarna runtomkring kommer: pirater ska ha släppt ut djuren där.

Så kunde de, förutom sötvatten, som finns i outtömliga mängder, gång på gång också ta med kött ombord på sina båtar.

De första människorna: Urak Lawoi

De första människorna kom, enligt berättelsen, hit från Indonesien via Malaysia. Deras ledare, hövding och kapten hette To Kiri. Han nådde öarna med sin familj och sina bröder.

De seglade vidare till dagens Koh Lanta, där hans två bröder stannade. Själv vände han tillbaka och grundade det första samhället här. Det var omkring 1910, för drygt 115 år sedan.

Urak Lawoi, som de kallar sig på sitt eget språk (på thai Chao Leh, ”folket från havet”), slog sig ner på Lipe och öarna runtomkring.

De har ett eget språk och en egen religion, som skiljer sig i grunden från thailändskt språk och thailändsk kultur. Båda lever vidare än i dag: i sånger, vid högtider och i öbornas vardagliga tal.

Vid sidan av världshistorien

I årtionden brydde sig varken den thailändska eller den malaysiska staten om Urak Lawoi. Inte heller Englands och Frankrikes koloniala förehavanden berörde dem nämnvärt.

Både första och andra världskriget gick dem förbi utan att de visste om det. En flygplanskrasch var deras enda erfarenhet av hela konflikten.

Grannön Tarutao användes strax före och under andra världskriget som politiskt fängelse, men övergavs i krigets oreda. Både fångar och vakter blev pirater, tills den brittiska flottan satte stopp för det.

1974 förklarade den thailändska staten området som marin nationalpark, en av de första i landet, med Tarutao som huvudö. 1990 föreslogs parken som UNESCO-världsarv, men 1991 sköts upptagningen upp.

Allt detta gick Urak Lawoi förbi. De levde i ett litet samhälle på några hundra personer på Lipe och öarna runtomkring.

Turismens början

1990 öppnade den första lilla resorten, driven av thailändare. Turismen var pytteliten och begränsad till ett fåtal människor.

Det fanns inga båtförbindelser. Man fick ta sig ut med en fiskebåt, och det gick bara om det någon gång kom en hit.

Vår ankomst

Vi kom till Lipe år 2000, också vi med en fiskebåt. Två månader tillbringade vi på en strand, i hängmattan och i ett litet tält.

Vi fångade fisk, grillade den och kom på så sätt i kontakt med öborna. Ur det växte en djup vänskap som håller än i dag.

En av öborna blev en särskilt god vän. Han erbjöd oss tomten där Café Lipe står i dag.

Hur Café Lipe kom till

Vi byggde huvudbyggnaden och började plantera träd. Så växte Café Lipe fram, sakta, sakta.

Två, tre år senare tillkom några enkla bungalower. På den tiden fanns varken el eller båtar som kom med material.

Vi fick frakta hit och bygga allt själva. Det man ser i dag är vårt eget hantverk.

Lipe i dag

För oss är Lipe efter 26 år fortfarande en vacker ö, som har förändrats, på gott och ont. Vänskapen med öborna finns kvar.

De obebodda grannöarna Koh Adang, Koh Rawi, Koh Dong, Koh Yang, Koh Hin Ngam, Koh Lek och många mindre är fortfarande orörda och otroligt vackra.

Varje gång vi åker ut med båten är det lika hisnande: naturen, korallreven, fiskarna, livet i havet.